toliveanddieinuppsala

Jag överlevde middagen. Söndagsfylla och bättre mat, kantat med sång. Jag är precis hemkommen och har klätt mig i tolv kashmirtröjor. Jag vandrar av och an i rummet som en liten gubbe. Det är såhär det måste kännas att äga ett mindre gods, det kan jag tänka mig. Kvällen och natten kommer vara som vanligt, nämligen ingen sömn. Jag sover inte längre. Jag kommer att se The Shining baklänges. Jävlar vad märkligt det kommer att bli.

Strax går jag till andra sidan staden och äter middag. Först funderar jag på lite begrepp och stirrar på Rorschachs glada klumpar och skrattar nöjt. Jag stirrar lite till och säger ljudligt saker som "bra där!", "en katt", "en lite liten byxa" och "det känns som Huddinge". Jag tror att jag överlever middagen.

Om mina fredagar ter sig märkliga, då kommer ni sätta vinet i halsen när ni hör om mina söndagar. Oftast vaknar jag upp på högst tveksamma platser, och minns inte riktigt hur jag hamnat där. Ibland är jag hemma, ibland inte. Jag tar mig dock oftast hem i sinom tid. Väl hemma vältrar jag mig i sorgen över att jag aldrig köpte den där bombarjackan Acne hade i sin SS/07 kollektion. När väl sorgen släpper bestämmer jag mig oftast för att se på mitt liv utifrån en annan persons ögon. Jag går runt och kikar. Jag börjar alltid med garderoben där jag ser en äldre man, runt 50, vilken låtit en skräddare hög på LSD designa allt. Tänk The Clash on Broadway möter Vivienne Westwood med en tvist av Berlin. Blixa Bargeld möter Tom Petty. Jag tror ni förstår. 

Jag ställde mig just framför spegeln iklädd endast en t-shirt med texten "I have fun". Jag ringde upp Ian Brown och talade in ett 17 minuter långt meddelande på hans mobilsvar. Totalt jävla osammanhängande. 

Precis hemkommen från en av de roligaste kvällarna i mitt liv. Vi snackar bra mat, bra sprit, bra folk och kaos. Det blev aldrig som jag trodde, snarare värre. Fan vad bra.  "Din stil går hem. Arrogant, charmig och på gränsen till nihilistisk". 

Min far är en rolig, om än excentrisk man. När han var i min ålder bodde han i Portugal, körde Maserati och dejtade modeller. Han har mustasch och är även bra på att brottas. Bara en sådan sak gör att han rankas in på min tio-i-topp lista över tuffa snubbar. Han tror för övrigt att jag pluggar "väg och vatten" vid Chalmers, och det känns skumt men charmigt på samma gång. 

Jag har lämnat svenska kyrkan samt anorektikernas riksförbund och någon skatt betalar jag inte heller. Således har jag sparat ett gäng sköna tusenlappar. Dessa tusenlappar har jag valt att lägga på sprit, vilket visat sig vara ett klokt beslut. Man kan ju undra om vad det är för vanor jag lagt mig till med? Vad hände egentligen där i rymden? Är detta jag? Det som dock är mycket positivt är att jag fått Göran Greider att betala mina mobilräkningar. 

Jag har kommit på mig själv med att jag börjat använda mig utav ord som "mysigt", "trevligt", "precis". Fy fan säger jag bara. Vad är det som händer?

Mina fredagar är ett kapitel för sig. Oftast jobbar jag med mitt konceptalbum, och således spelar jag in lite sköna slingor med en oboe eller bygger en ljudvägg av valljud. Den skivan kommer bli stor på klubbarna i Berlin! Senare får jag oftast för mig att dricka ett par flaskor vin, eller något ur Grey Goose sortiment. När jag väl samlat mod går jag ut på stan. Jag spatserar oftast runt och pekar med hela handen på olika hus. När jag gör det yttrar jag samtidigt "Här bodde jag som grabb", sedan går jag vidare. Detta är mycket förvirrande för mina vänner, då jag inte alls bodde här som barn.

Sådär. Morgon igen. Fyra timmar av kvalitativ sömn. Men förtrösta ej, jag är pigg som en lärka. Vad har jag då tänkt på under natten? Tevje Mjölkutköraren givetvis! Jag funderar mycket och länge. Länge och mycket. Sedan glömmer jag att jag ens funderat på det. Runt 0500 och 0515 skrev jag en liten dikt; "En flytande by, lite som bly. Pigg som en lärka, mitt hjärta det värka." Jag är dock ingen större beundrare av just den dikten, då jag anser att den mest verkar totalt värdelös. 

Jag har precis rökt åtta cigg. Det var en höjdare! På vägen ner till grannen begick jag misstaget att kika in i köket. Jag har alltid trott att jag bott bra. Tyvärr så jag verkar bo i ett gruppboende för psykiskt sjuka. Pärlplattor? Seriöst. Jag ställer mig frågan igen. Pärlplattor? Välkommen till Uppsala år 2008.

- Älskade bror, du... jag har köpt en present till dig!

Ligger kvar i sängen och stirrar i taket, samtidigt som jag mumlar "Shit, I´m still only in Uppsala!!". Sedan gör jag en "Martin Sheen". Vad är det kan man undra. I korthet går det ut på att jag spelar upp scenen ur Apocalypse Now. Ni vet; dricker en flaska whisky, röker ett par cigg, bränner hål i ett fotografi av min ex-fru, kollar att pistolen fortfarande ligger under huvudkudden, kör några sköna karate-moves och slår sönder en spegel. Lite senare brukar två militärpoliser hämta mig. 

Jag har alltid ogillat bandet Kent. Kent är Sveriges svar på Radiohead. Bandet för alla amatörer. Jag gick dock förbi en skivbutik för två dagar sedan, och jag kan inte riktigt släppa den syn jag såg. Bandet för alla amatörer firar tydligen en karriär, således har de gett ut en samlingsbox. Omslaget var dock totalt briljant. En Beretta 92F som avlossas. Inget annat omslag signalerar mer "Fan, det är skitsvårt att bo i innerstan, sälja sin själ och tjäna ett par sköna miljoner per år" än just det. Bandet för amatörer gör dålig musik, men att vara bitter när det går bra, det kan dem. Lika bra att dra ett streck över hatet. All heder till det!

Gårdagen kan endast beskrivas som ett inferno av vin och "jag älskar verkligen dig" i form av sms. Vad jag emellertid hade tänkt ägna dagen åt är att köra en Gym and Tonic. Vad är det då? Det handlar om att uppfinna konceptet Gin & Tonic, igen, fast med en känsla av gym. Man dricker således en klassisk, och lyfter skrot. Mycket populärt bland urskogens befolkningar runt år aderton.