toliveanddieinuppsala

När jag var sexton år smällde jag en splitterny BMW 750IL mot ett träd. Jag lever, det gör inte bilen. 

Jag var ute igår och alla tjatade om att bloggen är död. Det är den, men jag tänkte göra etthundra inlägg till. Det gör nämligen alla. Jag tänkte ta avstamp i "100 ombekväma sanningar om Gugge". Genidrag eller ren galenskap? Det får tiden utvisa. 

Jag vill redan nu förneka att jag är MGMT. Nu vet ni det. 

Det börjar bli hög tid att summera året, och vad skulle inte passa bättre att börja med årets bästa skivor. Jag vet att det varit ett jävla tjat om skivor i det senaste, men mitt musiknörderi för ni helt enkelt leva med. Det torde vara rimligt att gå loss på två skivor i varje kategori, och vilka är kategorierna undrar ni självklart? Årets svenska skiva och årets utländska. I och med att detta året varit ett inferno i sprit, ciggaretter och viktuppgång/viktnedgång måste vi ta avstamp i någon form av ångest. Nu för tiden är jag dock en lycklig jävel, och som parantes kanske det är därför bloggen inte riktigt är lika vass som innan. För att göra en pastisch på Nick Cave; "Man skriver inget vidare när man mår bra, då sitter man hellre i parken och äter glass", och det stämmer in på honom såväl som på mig. 

Jag börjar sakta men säkert summera mitt år och det är läskigt. Det har varit ett mycket bra år, men samtidigt känner jag att mina kontoutdrag och mina telefonspecar inte riktigt går ihop. Eller så är det precis vad de göra. Kolla bara:

Dagen före lön. Jag och polaren från andra sidan huset står i kön till bankomaten. Jag får ett kontoutdrag och säger "Sug på den här, studentjävel". Polaren replikerar med "du kan ju inte vara journalist hela livet". Jag undrar vad fan han menar. Nu skall han dock bjuda på pasta och lite senare drar vi i oss ett halvt kilo godis och ser en film. Det kommer att bli trevligt. 

Men vi gör det ändå! 

Jag gjorde precis ett IQ-test istället för annat trams.

Jag har ju varit här hela tiden. Vi tar nu avstamp en en ny tid, med ett nytt liv. Det låter poetiskt men troligen är det enbart svammel. Idag tar vi tag i allt vi inte tidigare gjort. Vi sjunger vissa sånger och så dansar vi samba. 

Nu snörar jag på Borka en liten overall och så går vi och dricker vin.

Jag sitter här och försöker få till det. Inte rent kroppsligt, utan snarare med mina PM. "Harmoni eller konflikt" är titeln på en bok jag försöker randa, men inte fan är det harmoni jag känner, snarare: konflikt. Idag är det onsdag, och det innebär onsdagsklubb. Jag måste bli klar. Hets och Stress tänker vi på medan vi tänder en cigg och reciterar M.I.A gamla klassiska slagord "I´m armed and I´m equal - More fun for the people". 

En gång i tiden var det tradition för mig att fixa vinterns stora fest. Jag hade gjort det galant tidigare år, och listig som jag var lånade jag nycklarna till min gymnasieskola. "Nej, vi skall bara se en film. Vi låser, släcker och larmar på när vi är klara" brukade jag säga till rektorn. Det hade funkat tidigare år, men detta år var rektorn inte helt med på noterna. Om det berodde på att jag förra året var så full på julavslutnings-spexet att jag både drack och rökte på scenen har jag inte den blekaste aning om. 

Dagar som denna undrar man vad Sandie Shaw sysslar med. Troligen ligger hon väl hemma och tar det lugnt. Eller så kanske hon sitter på ett tåg till Berlin?

Jag undrar ibland om David Gahan verkligen är lycklig nu? Jag är då inte det efter albumet Ultra som kom ut 1998. Åren mellan 1986 och 1998 var när Depeche var som starkast. Ja, det kanske är dumt att hylla David för att knarka ner sig totalt på heroin, inbilla sig att han var Jesus, tatuera sig till ett vansinne och alla överdoser. Dock skall det sägas att Depeche aldrig lät bättre än just då. Vi hade (som tidigare nämnt) en helt urflippad Gahan på sång och med Martin Gores mörka texter var allt frid och fröjd. Utom möjligtvis Davids privatliv. Men det är väl en petitess i sammanhanget? Jag vill ju fortfarande hålla Depeche som ett av världens främsta band. 

När jag var runt 18-19 år och gick sista terminen på gymnasiet hade jag verkligen inte en aning om vad jag skulle pyssla med i livet, och det har jag inte nu heller. Det enda jag visste säkert var att jag skulle tillbringa 15 jävla månader vid en kust jag tidigare aldrig sett. Fel sida om landet? Japp! 

toliveanddieinuppsala.blogg.se en av de få läsvärda bloggarna (inte min, jag är högst blogglös.) - Facebook 

Jag måste skriva en massa skit, men egentligen vill man enbart dynga ner sig och dansa samba. Fan. Det blir till att gå och lyfta skrot och försöka få ur sig tristessen. Men tanken kommer ju smygande... "klarar man att randa 1700 ord, så kanske... bara kanske!". Nej jag ska vara hemma i afton!

Ett av mina delmål i livet är att någon gång ha lite längre hår. Hur svårt skall det vara undrar ni? Det undrar jag också. Ett tag var det hela på väg, men som vanligt gick jag hem på fyllan och tänkte "Vi skulle väl kunna ta topparna själv?". Ja, det var inte så lyckat. Allt hår borta. Men nu har jag lovat mig själv att sluta med sådana dumheter. Eller lovat är väl fel ord, men jag skall ge det en ärlig chans och enbart besöka frisörer.